ett hål kan aldrig bli fyllt. en grop kan aldrig bli täckt.
huden runt dem är svart
och det svider i hjärtat
det går för fort
det slår för fort
jag lyssnar på dig
men jag förstår inte
rynkorna i min stela hud är det enda som är djupt
det brann i en ladugård idag
det stod som rött mot himlen
jag drog in elden i mina lungor och jag tror att en del av det blev kvar där
jag sparkar löv mot himlen men de når aldrig längre än till husets tak
fukten tränger in under min hud och kyler ner det redan kalla
den klistrar sig mot mina läppar och fuktar andetagen som bildar molnen på din himmel
. jag kan inte skriva längre, och det bekymrar mig inte, det nådde aldrig dig ändå .
Jag klarar inte av saker som ett <3. Symbolerna gör mig illamående, dom känns så flummiga, överanvända. Som ett sätt att säga jag finns här puttinutti och puss på dig gumman. Nu är allt bra va. När du får ett <3. Folk skyddar bara sitt eget skin. Jag vill inte ha någon sådant. Vill ha en enkel punkt. Och ord. Nej inte ens ord. Bara något ärligt och från ett djup någonstans.
Ditt djup sitter fastklistrat i mig.
Du är det ända ärliga jag någonsin kännt.
Och jag drömde om dig, senast inatt.
Ingen vet vad som hände.
Ingen vet vad som händer.
Men jag saknar något ärligt och en punkt.
Trött på allt prat om ytligt. Vill prata om galenskap.
Och ligga på golv om nätterna.
Inte tvingas le över saker som inte ens nuddar mig.
Men det är ett och ett halvt år kvar.
Sen är jag inte kvar längre.
Ett och ett halvt års helvete.
Jag är utpekad bitch nu.
Så va fan har jag kvar att dölja längre.
Förlåt för detta, du behöver inte det.
Men det är bara du som har ett djup.
Och jag saknar djup.
Jag är glad att du mår bra på riktigt.
Du har luft, det är bra.
Underbart bra. På riktigt från mig sätt.
Jag kvävs av världen. För jag passar inte där jag är.
Men jag får försvinna snart. Så på något sätt kanske det kan gå att överleva.
Men det behövs mer djup än bara mitt eget.
