lillalinneapalmgren

Jag skriver inte för jag har inget att pränta ner som måste fastna någon annan stans än i mina lungor.
Förlåt mig för att jag lämnar dig utan ord. förlåt mig.

Men jag är så trygg med dig. så trygg. att jag inte behöver sätta ord på otryggheten. jag minns inte ens hur jag brukade formulera den. Den är inte riktigt, det den var, inte så stor, inte så snabbt där när det blir mörkt.
drömmar låter mig vara och jag sover . fast du inte är nära just då.



















Min blogg kommer jag kanske lägga ner . vi får se. men tack för att ni läst och kommenterat .

http://www.365saker.se/



fast. är jag .

Vi dansande
folket runt oss blev till en varm rörelse i ögonvrån
musiken dansade över hud
ljuset växlade till neon
freoner över golvet och helium i lungorna
vi lyfte till taket under navids texter



det var vackert.     








Tack för att du håller i mig när jag vill gå
tack för att du vägrar ge dig
ge upp mig.
tack.

Det är kallt på golvet jag står på
taket har börjat vittra sönder
det växer ångest i de upprivna väggarna
de slingrar sig ner i min hals och jag vrider mig på golvet
jag andas tungt men ingen luft hittar in i mina ihopsnörda rep till hals

mina fingrar rör vid en tröja jag fått
du är invävd i tyget där, dina ord är fast i sömmarna
men den skaver på mig
dragkedjan gör djupa sår i mitt bröst
den vrider sig över min hud och glider av så fort jag kränger den över min fuktiga rygg
musiken är fast i radion
den vibrerar på spegeln, texten fäster sig på glaset
jag ser mig själv i helvetet vi skrev ihop
jag kan spegla mig i hatet av din bortvända rygg
jag krossar glaset med en bunden hand och ett infekterat sår 
skärvorna singlar ner i kapp med mig på golvet
de skär sönder tröjan som blöder trådar över hela golvet
jag landar där
på alla trådar från en historia bara jag minns
& ångesten sliter sig loss från väggarna och klöser sig in mig igen

Vi var tvugna att slå oss ut för att hitta tillbaka in igen.
Nu är vi tillbaka, vi fortsätter andas, vi är bättre än det här.

jag har saknat dig
att känna dina händer följa min ryggrad igen var tryggt
det var tryggt att ha dina ord i mina öron
din röst dansandes över min hud och dina blickar kastade på mig

jag ville lägga mig ner
låta dina händer värma mig igen
men det kanske hade blivit för mycket
det hade blivit kärlek
det var det jag förut levde på
men det jag sedan rymde undan
det är konstigt hur skevt allt blivit
men ur detta förtvinnade kommer något vackert
något litet
som blomman ut asfalten
som fjärilen på betong
något vackert ur oss





och jag kan se mig själv mer i dina ögon nu
du speglar mycket av det jag var
och jag håller blicken stadigt i dina
du viker tillsist undan
och gräver in fingrarna i tyget som ligger på min rygg
du minns hur min hud var sträv under dina händer
du sväljer och går
den var kallare nu än du mindes den