lillalinneapalmgren

Höst, mörker, musik, the och tankar - mina novemberveckor brukar stavas så. Det gör dem även i år. 

Tänker, tänker på livet, världen, hur myckt som varje dag går fel. Så mycket trasighet, tomhet, ensidighet och ödslighet. Så många kämpande hjärtan i motvind, måndagmorgon på en perrong. Lite varmt kaffe i en take away mugg och en halsduk i stryptag runt halsen. Blicken fäst på kängorna och gruset. Så mycket måsten med så lite mening.

 

Mening, det tänker jag också på. Vad är meningsfullt för pappan som står bredvid mig? Vad gör han när han kommer hem? Vad gör han med sitt liv? 

Vinden tar tag i håret och låter det dansa med för en stund. Stryker det ur ögonen och släpper inte grushögen vid mina fötter med blicken. Vad gör jag med mitt liv?

Tanken går, runt runt som en tickande visare som sveper över en urtavla gång på gång, år ut och år in. Vi blir aldrig av med känslan, tanken "vad gör jag här?"

Tåget kommer och med ett dundrande slår den undan alla tankar vi någonsin tänkt i motvind den där måndagmorgonen i höstregn. Pappan tittar upp, ler flyktigt, drar halsduken hårdare kring halsen och stiger in på tåget. Stunden med hjärtat och tankarna i handen är över och med en suck följer jag efter in på tåget. Frågan står kvar på perrongen och ropar ett ekande "vad gör jag här?" medan tåget långsamt rullar ut från perrongen, i motvind, den där höstmåndagen och så inser jag - det har slutat att regna.